Den 13 juli 2009 togs det tunga
beslutet... Leia fick somna in, endast 4½ år gammal. Vår underbara
tjej full av livsglädje. Pga av att situationen var väldigt svår och
ingen veterinär visste var som var fel på Leia vill jag dela med mig
av detta till andra.
Här kan ni läsa om vad som hände.
Förra året (sommaren 2008) var Leia riktigt dålig av sin
epilepsi. Men vi fick bukt på detta genom
medicinering och kastrering. Så hon hade inte
haft något anfall sedan augusti förra året. I
vintras (2008) mådde hon kanonbra och var frisk som en
nötkärna. Full av energi, som en helt ny hund.
Sedan blev det nytt år.....
Allt började i mars 2009. Jag
började tycka att Leia tappade muskler trots
väldigt mycket fysisk träning (mer än normal
motionering). Efter
utställningen i Stockholm i april tog jag Leia
till veterinären då hon varit så extremt trött
och haft 2 känningar (relaterat till sin
epilepsi). Det visade sig att
Fenemal koncentrationen var för låg så vi ökade
medicineringen med gott resultat. Trots detta
tyckte jag ändå att hon fortsatte att tappa
muskler.
I maj när jag var nere på en föreläsning
på Blå stjärna märkte jag att Leia hade ont i
bakstället, runt höfterna. Vi fick en tid till Blå stjärna
dagen därpå då vi tog prover, röntgade höfter och rygg mm. De hittade
inga fel mer än att hon hade smärta runt
höfterna. Röntgenplåtarna var kanonfina, inga
pålagringar eller andra avvikande saker hittades. Hon sattes in på högdos Norocarp
(antiinflammatoriskt och smärtstillande)
som hon sedan fick ha tillsvidare. Efter ca 2-3
veckor släppte smärtan men hon var så extremt
trött och vinglig. Besökte vår vanliga veterinär
som inte heller kunde hitta några fel på Leia.
Vi provade att sänka dosen Norocarp, men det funkade inte så jag
fick höja upp till maxdos igen. Leia togs även upp på ett av veterinärmötena
på min klinik, men
ingen kunde komma på vad det kunde vara för fel
på henne. Det
enda som återstod var att skicka henne till
Strömsholm för vidare utredning med
magnetröntgen, biopsier mm. Där sa jag nej.
Leia mådde så dåligt och hade genomlidit
tillräckligt under sina 4 år. Hon hade även i
dagsläget sin
epilepsi som hon kämpade mot så jag ville
hellre att hon nu skulle få en bra sista tid hemma
än att spendera tid på djursjukhus och öka
chanserna för krampanfall avsevärt pga av lugnande medel samt
sövning som ofta utlöser kramper hos hundar med epilepsi (på blå
stjärna röntgades hon utan lugnande medel). Jag
försökte i stället motionera henne genom mycket simning
men märkte att hon bara simmade med 3 ben åt
gången, hon försökte avlasta bakbenen. Hon
blev successivt sämre och kunde inte följa med
på långpromenader utan att bli dålig och sova i
flera dagar efteråt. Till slut började hon få
ont i bakstället igen, trots medicineringen. Hon
hade nu tappat ännu mera muskelmassa. Hon hade
ont på båda sidor men avlastade framförallt på
vänster bakben. Hon simmade inte med detta ben
över huvud taget längre,
när hon gick i trappor tog hon alltid höger
bakben först, när hon satt ner satte hon ut
höger bakben åt sidan för att kunna hålla
balansen bättre. Hon började även rotera ut
vänster baktass när hon gick. Om vi gick lite
längre promenader fick hon ont efteråt och
krävde vila i upp till en vecka. Hon började
även bli lite på sin vakt mot andra hundar pga.
av att hon hade ont.
Till slut började smärtan framkalla
epilepsikänningar, då kände jag att det inte var rätt
längre. Trots alla symtom Leia hade var hon full
av glädje och bus. Hon gjorde allt på ren vilja
trots att hon mådde dåligt och hade ont. Det var
detta som gjorde det så svårt, att låta henne
somna trots att hon ville leva. Men någonstans
måste man dra gränsen. Ända gångerna hon mådde
bra var när hon hade varit hemma i ca 1 vecka
utan motion. Då hade hon inte ont, men vad är
det för ett liv för en 4-årig hund full av
livsvilja. Som älskar att gå långpromenader,
busa med sina kompisar, träna lydnad mm. Så till slut tog jag beslutet att
Leia inte hade något värdigt hundliv. Det
tuffaste beslutet jag någonsin har gjort....
Pga av Leias epilepsi och de nya symtom
som uppkom valde jag att själv bekosta en obduktion på Leia.
Hon skickades till SVA i Uppsala och efter en
lång lång väntan kom svaret. Några frågetecken
klarnade men tyvärr kommer grundorsaken till
Leias symtom för alltid vara en gåta.
De har kunnat konstatera att Leias epilepsi var
primär, det vill säga genetisk betingad. Det
fanns ingen bakomliggande sjukdom till hennes
epilepsi.
Det andra fyndet de fann var att hon hade mycket
fett inlagrat i bl.a. ryggen. När en
hund får kraftig muskelförtvining är det ofta så
att musklerna ersätts med fett (det förklarar ju
även Leias viktnedgång. Fett väger mindre än
muskler). Men orsaken till varför hon fick
muskelförtvining är det ingen som vet.
De har även kunnat konstatera att Leia med
största sannolikhet inte hade
LP/PN vilket känns väldigt skönt. De tror även
att det som drabbade Leia inte är genetiskt betingat utan att
det troligtvis berott på något annat.
Så tyvärr får vi aldrig reda på vad Leia kämpade
emot, om det fanns något samband mellan epilepsin och
muskelförtviningen eller om det var två helt skilda sjukdomar. Detta
förblir en gåta...
Saknaden är stor efter denna underbara tjej och hon kommer alltid ha
en speciell plats i våra hjärtan.
Älskad och saknad för
alltid....
 |
